Jag blev frälst 1983. Jag kommer väl ihåg de första åren och de radikala förändringar Gud gjorde i mitt liv både inombords och omkring mej. Jag minns ivern och förväntningarna jag hade gentemot Gud. Det var liksom en självklarhet att det Han hade gjort med mej både kunde och ville Han göra med andra. Jag vittnade friskt och fick också leda många till tro.
Jag var 16 när jag kom till tro. Nu är jag 42.
Jag hörde berättas om ett liknande fall där en ivrig ung människa fick höra av en ”mogen ”kristen kommentera ”trösterikt” till ivern ”det går nog över”. Är det så det skall gå ? Är mognaden i tron att inse att ”vissa saker skall man inte förvänta sig” och att man gör bäst i att ”anpassa sig” till att ”inget utöver det normala kommer att ske”. En kanadensisk vän till mej som var missionär i Finland sade en gång i en predikan: ”Förr där de kristna gick fram blev det revolution i människornas liv. Nu dicker vi kaffe”... Ack så sant.
Jag hade glädjen i helgen att delta som medverkande ”Lootuse Festival” i Tallinn med Billy Graham Evangelistic Association. Billy själv (91 år) var inte på plats men nog hans son Franklin som tagit över pappas arbete. Jag var även med på läktaren 1986 (tror jag) i Helsingfors när Blly själv var på plats.
Jag måste medge att trots medverkande i en stor massevangelisdationskampanj har de senaste åren varit ganska ifrågasättande till dylika kampanjers förträfflighet. Även denna gång frågade jag om inte det skulle vara mer fruktbärande och riktigt att utrusta de tusentals kristna som sökt sig till ishallen att vittna i sin omgivning. Är forfarande väldigt kritisk till att man annonserar evangelisationskampanjer/mötesserier där en stor hop troende samlas i kyrkan och hoppas att någon icketroende skall hitta in dit. Man annonserar som om det skulle vara en stor skör på kommande men ingen förbereder sig för skörden. Bara själva kampanjen. Inte undra på att Gud inte ger skörd.
Trots mina tvivel så lyckades helgen bevisa mig motsatsen. Inte därför att det redan första kvällen kom fram ca. 300 som ”tog emot Jesus” och lördagen ännu fler.
Följande saker blev för mig en en god påminnelse om den tiden jag hade den ”första tidens iver”.
För det första predikade Franklin Graham inför 8000 människor som om det fanns närvarande enbart dom som inte kände Jesus. Han hade dessutom en förväntan att människor behöver Jesus och att de kommer att ta emot den gåva Jesus vill ge.
Att folk kom fram var inte det mest imponerande utan helheten. Inför en sådan festival ”flyttar” arbetare in i landet 2 år i förväg för att förbereda församlingarna för ”skörden som skall komma”. Man utgår från att Evangeliet kommer att verka till frälsning och handlar därefter. Alltså i tro.
Man har anpassat sig efter evangeliets verkande kraft. Förstås finns det de för vilka altarkallet inte leder till något. Det skulle vara så lätt att kritisera det hela utgående från det som ”inte sker” eller ”inte är perfekt”. De kritiska rösterna kommer oftast från dem som inte själva gör något och därför har tid att kritisera dem som är upptagna med att ”så och skörda”.
Jag blev även imponerad av enkelheten i budskapet. Det fanns inga överdrivna anspelningar på känslor. Det var Guds ord, lag och evangelium. Enkelt och konkret. En gåva av nåd att tas emot.
Jag fick följa en bit bakom kulisserna hur arrangemangen gick till med uppföljning under både festivalen och hur församlingarna utrustats för detta. Jag tror att det finns än tid för att göra dylikt även här i Finland. Speciellt när det fostrar de enskilda till att bära ansvaret för sin omgivning och lärjungatränandet i uppföljningen
Må Gud bevara vår iver ända till slutet. Må det aldrig ”gå över”.
Jag var 16 när jag kom till tro. Nu är jag 42.
Jag hörde berättas om ett liknande fall där en ivrig ung människa fick höra av en ”mogen ”kristen kommentera ”trösterikt” till ivern ”det går nog över”. Är det så det skall gå ? Är mognaden i tron att inse att ”vissa saker skall man inte förvänta sig” och att man gör bäst i att ”anpassa sig” till att ”inget utöver det normala kommer att ske”. En kanadensisk vän till mej som var missionär i Finland sade en gång i en predikan: ”Förr där de kristna gick fram blev det revolution i människornas liv. Nu dicker vi kaffe”... Ack så sant.
Jag hade glädjen i helgen att delta som medverkande ”Lootuse Festival” i Tallinn med Billy Graham Evangelistic Association. Billy själv (91 år) var inte på plats men nog hans son Franklin som tagit över pappas arbete. Jag var även med på läktaren 1986 (tror jag) i Helsingfors när Blly själv var på plats.
Jag måste medge att trots medverkande i en stor massevangelisdationskampanj har de senaste åren varit ganska ifrågasättande till dylika kampanjers förträfflighet. Även denna gång frågade jag om inte det skulle vara mer fruktbärande och riktigt att utrusta de tusentals kristna som sökt sig till ishallen att vittna i sin omgivning. Är forfarande väldigt kritisk till att man annonserar evangelisationskampanjer/mötesserier där en stor hop troende samlas i kyrkan och hoppas att någon icketroende skall hitta in dit. Man annonserar som om det skulle vara en stor skör på kommande men ingen förbereder sig för skörden. Bara själva kampanjen. Inte undra på att Gud inte ger skörd.
Trots mina tvivel så lyckades helgen bevisa mig motsatsen. Inte därför att det redan första kvällen kom fram ca. 300 som ”tog emot Jesus” och lördagen ännu fler.
Följande saker blev för mig en en god påminnelse om den tiden jag hade den ”första tidens iver”.
För det första predikade Franklin Graham inför 8000 människor som om det fanns närvarande enbart dom som inte kände Jesus. Han hade dessutom en förväntan att människor behöver Jesus och att de kommer att ta emot den gåva Jesus vill ge.
Att folk kom fram var inte det mest imponerande utan helheten. Inför en sådan festival ”flyttar” arbetare in i landet 2 år i förväg för att förbereda församlingarna för ”skörden som skall komma”. Man utgår från att Evangeliet kommer att verka till frälsning och handlar därefter. Alltså i tro.
Man har anpassat sig efter evangeliets verkande kraft. Förstås finns det de för vilka altarkallet inte leder till något. Det skulle vara så lätt att kritisera det hela utgående från det som ”inte sker” eller ”inte är perfekt”. De kritiska rösterna kommer oftast från dem som inte själva gör något och därför har tid att kritisera dem som är upptagna med att ”så och skörda”.
Jag blev även imponerad av enkelheten i budskapet. Det fanns inga överdrivna anspelningar på känslor. Det var Guds ord, lag och evangelium. Enkelt och konkret. En gåva av nåd att tas emot.
Jag fick följa en bit bakom kulisserna hur arrangemangen gick till med uppföljning under både festivalen och hur församlingarna utrustats för detta. Jag tror att det finns än tid för att göra dylikt även här i Finland. Speciellt när det fostrar de enskilda till att bära ansvaret för sin omgivning och lärjungatränandet i uppföljningen
Må Gud bevara vår iver ända till slutet. Må det aldrig ”gå över”.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti